I ett fordringsmål har gäldenären invänt att namnteckningen på ett åberopat fordringsbevis är förfalskad. Hovrätten har betraktat frågan om namnteckningens äkthet som ett processuellt rättsfaktum i en särskild bevisbörderegel, där ett äkta fordringsbevis utlöser en presumtion för att det finns ett lån. För att presumtionen ska utlösas har det ansetts ankomma på borgenären att göra gäldenärens undertecknande övervägande sannolikt.