En dödsbodelägare ansökte vid tysk domstol om utfärdande av ett europeiskt arvsintyg, vilket såsom ett slags bevismedel bland annat ska innehålla uppgifter om den avlidne, tillämplig lag på arvet samt uppgifter om eventuella dödsbodelägare (se kapitel IV, särskilt artiklarna 63 och 67 i Europaparlamentets och rådets förordning [EU] nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, den s.k. arvsförordningen). De tyska domstolarna har med stöd av artikel 6 a arvsförordningen avvisat dödsbodelägarens ansökan med hänvisning till att domstolarna i Sverige, vars lag valts enligt ett lagval i den avlidnes testamente, bedömts bättre lämpade att pröva arvsmålet. En annan dödsbodelägare har därefter ansökt om förordnande av boutredningsman vid svensk domstol. Enligt artikel 7 a arvsförordningen ska domstolarna i lagvalslandet ha behörighet att pröva ett arvsmål om en domstol inför vilken talan tidigare väckts i samma fall har avvisat talan i enlighet med artikel 6. Hovrätten har funnit att ansökan om förordnande av boutredningsman avsett samma fall som den i Tyskland gjorda ansökan om utfärdande av europeiskt arvsintyg eftersom den avsett samma arv. Svensk domstol har därför, mot bakgrund av de tyska domstolarnas avvisningsbeslut, bedömts vara behörig att pröva ansökan om förordnande av boutredningsman trots att ansökan inte avsett samma arvsfråga som den tyska processen. Även fråga om avvisningsbesluts rättskraft.