En svensk arbetstagare var anställd hos ett danskt bolag som bedrev viss verksamhet i Sverige. Arbetstagaren hade huvudsakligen arbetat i Sverige när anställningen avbröts och tvist uppkom om bl.a. lön och skadestånd. Enligt bolagets planering skulle arbetstagaren, om anställningen inte avbrutits, i fortsättningen huvudsakligen ha arbetat i Danmark. Fråga om svensk domsrätt föreligger och, i så fall, om svensk lag skall tillämpas på anställningsförhållandet. Avgörande för båda dessa frågor har ansetts vara innebörden av uttrycket "vanligtvis utför sitt arbete" i artikel 5.1 i Brysselkonventionen och 6.2 a) i Romkonventionen. Arbetsdomstolen har i detta fall funnit att det är den faktiska anställningsperioden som skall beaktas vid fastställandet av den ort där arbetstagaren vanligtvis har utfört sitt arbete.